Som förläggare på ett miniförlag är man sannerligen inte bortskämd med närläsningar av sin utgivning i etablerade media. Vi blir således mycket ivriga då vi hittar en lång recension (den enda i sitt slag såvitt vi vet) av Ondit #1 – Det förborgade ordet, texter om mystik erfarenhet i tidskriften Ord & Bild 2007:2, skriven av Ola Wiman.
Men det är – trots det stora utrymme den tagit sig – en något missvisande recension, vilket föranleder denna replik. Ja, det vill säga, Wimans recension har en klar dramaturgi och läst med dess egna premisser är den väl fullt logisk. Och det kan mycket väl gälla kritiken i allmänhet, och kanske i synnerhet när det gäller en antologi av Ondits sort, att en kritiker tvingas välja en ingång och sedan troget följa sitt spår för att ha något substantiellt att säga. Men i det här fallet befarar vi att Wimans valda spår är lite väl enkelriktat.
Det blir dessutom svårt att bemöta kritiken eftersom Wiman inte är särskilt generös med exemplifieringar. När han kritiserar Ondit för ”delirisk optimismyrsel” och ”fartblind lyckofrälsningsiver” (vi är mycket nyfikna på vilka texter som åsyftas!) måste vi således gissa oss till var Wiman hämtar sin indignation. Men Wiman är relativt tydlig med att redovisa sin egen litteratursyn vilket ändå möjliggör ett genmäle. Han skriver:
”När Nikanor Teratologen i förordet till Ulf I Erikssons värdefulla bok Exempel (1999) talar om ’en kvietistisk frontställning gentemot den senkapitalistiska samtidens dominerande kollektivneuroser’ så får detta paradoxala motstånd mycket av sin trovärdighet genom att det avhåller sig från att förespegla möjligheten av någon ny utopi att längta till och börja flåsa efter, genom att vi i den boken är mil från all delirisk optimismyrsel /…/”
Wiman delar upp Ondit-texterna i två läger: texter från sökare och texter från finnare. Sökarna gör sig skyldiga till ”våldsamt vidlyftiga metafysiska komplex av allegorier, myter och begreppsscheman”. Och
”[i] det vidlyftiga i dessa texter ingår inte bara uttrycken ’mystik’ och ’mystiker’ och ’Gud’, utan också andra begrepp som är uttänjda långt bortom gränsen för det intetsägande, till exempel ’revolutionär’, ’utopi’, ’det absoluta’ och ’fullständig upplysning’.”
Sökarna tycks sikta på ”fulländning” och ”teoretiska universalrecept för ett liv i upplyst lycka” (återigen undrar vi vilken/vilka text(er) – utöver alkemitexten – Wiman syftar på?). Det är finnaren som Wiman sätter sin förhoppning till. Den står för ”en hållning som utan ett övermått av teoretisk förmedling och systematiska ramverk rör sig kring faktiska erfarenheter”. Wiman exemplifierar här med Dan N Anderssons novell och konstaterar samtidigt att Andersson är en bland flera finnare i Ondit.
Wimans uppdelning i sökare och finnare kan mycket väl fungera som ett ramverk att luta sig mot när det gäller en redovisning av Wimans egen litteratursyn. Men texterna i Ondit förtjänar bättre än denna stelbenta dikotomi. Wiman konstaterar visserligen själv i inledningen att det är med ”ett visst mått av okänslighet” som texterna i Ondit kan delas upp i dessa två hållningar och vidare att dessa ”ibland kan förekomma hos en samma [sic] författare.” Det är möjligen denna senare insikt som gör det svårt för Wiman att vara tydlig med exemplifieringar i sin kritik.
Vidare kan vi konstatera att Wiman skriver som om Ondits texter vore de första att röra sig med begrepp som ”det absoluta” eller ”fullständig upplysning” när det gäller den språkliga relationen till Gud. Ja, de är ett slags bristmarkörer, inte ovanliga i den mystika litteraturen. Språket gör halt och erkänner sig slaget. Att flera av bidragen i Ondit ändå vågar sig på en systematisering i närheten av dessa begrepp är måhända provocerande. Daniel Westerlunds introducerande artikel till gnosticismens Sofia-myt och dess korrespondens med alkemin är en av dessa. Och kanske hamnar intervjun med Percival vid denna punkt. Det är här, gissar vi oss till, som Wiman bestämt sätter ned foten. Han skriver:
”[T]exter som skriver sig bort från det skrivbara [är det] jag helst hade velat läsa. Ett skrivande som trotsar svårigheter vid gränsen till meningslösheten och tystnaden och vågar försöka, vågar experimentera i spänningen mellan språkskepsis och naken erfarenhet.”
Wiman skriver att Ondit ibland kommer i närheten av denna litteratursyn. Men vi skulle vilja påstå att stora delar av Ondits innehåll är exempel på precis vad Wiman efterfrågar! Vad gör Wiman av Guido Zeccolas maniska Eros-meditation ”Jag dör för att inte dö” (den enskilt längsta texten i Ondit). Ett smakprov:
”Jag skriver till dig, jag skriver till dig utan att kunna nå dig.
Jag skriver för att kunna våga genom detta oförsiktiga exodus av mina tankar, våga en mening med tvivlet. Jag skriver för att kunna fullborda frånvaron och denna envisa bristning, denna gnagande svartsjukas arrogans och kanske för att kunna spana i tidens inre. Jag skriver under en tid som är utan tid, medveten om en annan tid… i fjärran… men ändå närvarande. Jag söker ditt namn för att kunna bevaka din andning. Jag letar efter läppar bland de som inte kan tala…”
Zeccolas text kränger mellan riktningslöshet och målmedvetenhet, mellan gift och bikt, mellan sömn och vaka, ja, mellan meningslöshet och mening. Den sjuder av språk till den grad att den kommer att lovsjunga tystnaden. Den paradoxala titeln är signifikativ för dess vindlingar. Texten riktar sig till Gud eller en älskad eller både och.
Vad gör Wiman av Holger Jakobssons desperata sökande (och finnande) i Varanasi? Av Aleister Crowleys högst paradoxala och glädjefyllda Lögnernas bok? Överhuvudtaget vad gör Wiman av alla de disparata uttryck som utgör Ondit? En kritik med generösare metaperspektiv på Ondits samlade innehåll hade utforskat själva det faktum att så pass olika röster får komma till tals i boken. Ja, att det är hela dess raison d’être. Att väga Dan N Anderssons novell mot det utopiska draget – som absolut existerar i Ondit – är gott och väl. Men den utopiska hållningen intar bara en position bland många, många andra.
Vi misstänker dock att en läsare som efterfrågar texter som avhåller sig från nya utopier blir provocerad av exempelvis en författare som Percival. Percivals författarskap är till sitt väsen grundligt utopiskt. Och vi kan förstå reaktionen. Percival provocerar även oss. Och just av den anledningen blev det viktigt för oss att sjunka in i hans författarskap och försöka beskriva det utifrån dess egna premisser, utan att gripa in i läsningen med vår egen litteratursyn. Men bara för att Percival är inkluderad i Ondit får man inte göra misstaget att anta att hela antologin är ett uttryck för utopism.
I slutändan blir kanske den centrala frågan ”kan vi – eller bör vi – överhuvudtaget tala om Gud och i så fall hur?” Och här är vi dömda att inte komma överens. Går vi till den sufiska litteraturen är det sällan vi möter gudsbeskrivningar som sådana, istället får vi livsberättelser, skrönor, krönikor. Men en förförståelse av det immanenta gudsbegreppet inom sufismen inviger oss i det faktum att alla skildringar av människans handlingar i förlängningen skildrar Guds närvaro i allt levande. Hos en esoterisk eklektiker som Aleister Crowley jämställs alla former av religion. Varje hängiven impuls välkomnas så länge den svarar upp mot den enskildes tro och behov. Guds ansikte förvandlas här till ett helt galleri av ikoner, änglar och demoner som överskrider alla traditioner. Hos Crowley blir talet om Gud så att säga maximerat. Vi kan säga allt om Gud, såsom det passar oss, men vi ska inte inbilla oss att det vi har att säga har något större värde än vår nästas formuleringskonst. I hans Lögnernas bok kan vi verkligen tala om en invecklad utvikning i ironier, motsägelsefullheter och meningslösheter. Inom discordianismen – sextiotalsreligionen maskerad till ett stort invecklat skämt (och som vi tyvärr missade att inkludera i Ondit) – är det kutym att lägga ut rökridå på rökridå tills det moment inträffar då leken i sig utvecklar sig till ett lovtal till gudarna, eller gudinnan Eris, som i discordianismens fall. Att leka med den gudstörstandes förväntningar är annars något vi ofta möter hos zenmästare och mycket riktigt talar man ibland om discordianismen som en form av ”western zen”. Alla dessa tre ingångar till mystik erfarenhet har kommit att locka oss mycket under senare tid. I gränslandet mellan motsatspolerna icke-vetande och allvetande. I skärningspunkten mellan allvar och den vanvettiges (ja, kanske vanmäktiges) skratt.
I den religion där vi kan ställa såväl Krishnamurti som Birgitta Trotzig och Harpo Marx på altaret, där finner ni oss på knä. Och är det något man kan anklaga Ondit #1 för, så är det måhända att den försakade Harpo.
Daniel Westerlund
Dan N Andersson
